Paul

Hej!

Mitt namn är Paul och i gymnasiet, när jag var 15, lånade jag min kompis Sannas glasögon, sådär som man gör på skämt i den åldern. När jag tittade ut genom fönstret och såg tegelplattorna på hustaket mittemot lade jag genast märke till de skarpa och tydliga detaljerna. Jag blev helt paff och utbrast “är det så här världen ser ut egentligen?” Det visade sig då att jag var både närsynt och astigmatisk och fick skaffa glasögon. Även om det var ett väldigt milt synfel, blev det sakta men säkert värre och värre. Jag fick köpa nya glasögon vart fjärde år ungefär. Ingen misstänkte något då.

Men när jag någon gång vid 29 års ålder, 2016, skulle skaffa nya glasögon igen, blev optikern fundersam när hon jämförde mina resultat med mina gamla glasögon och sa att mina gamla glasögon måste ha gjorts utefter ett felaktigt recept. Jag blev förstås förbannad och krävde svar av glasögonkedjan, som svarade att jag för säkerhets skulle borde göra en ny undersökning. Även den visade på konstiga värden, så de skickade mig till St Eriks ögonsjukhus för en ordentlig koll, där man får muskelavslappnande medel i ögonen så att de kan se in i ögat ordentligt.

Efter en tid träffade jag en ögonläkare som lite kallt förklarade: “Du har keratokonus, en kronisk ögonsjukdom som man inte kan göra något åt. I värsta fall behöver du byta ut hornhinnorna. Här, jag skriver vad det heter på en lapp så att du kan Googla mer om det.”

Jag kan inte säga att sjukdomen har påverkat min uppväxt eller val av yrke, mer än att jag måste hålla jobbdatorn på en armlängds avstånd och använda terminalglasögon för att inte få ont i huvudet. Däremot har jag ofta lidit av spänningshuvudvärk i bakhuvudet och nacken, och haft migrän med jämna mellanrum. Annars funkar bra, får köra bil och har bra syn med glasögon.

Idag upplever jag att keratokonusen bara blir värre och värre. Det är svårt att förklara, men alla linjer och punkter som står i stark kontrast mot bakgrunden eller färgerna runtomkring dem, till exempel kanten av en svart tavelram mot en vit vägg, en lysande neonskylt i mörkret eller en textrad på ett papper – allt detta får liksom en eller flera skuggbilder precis snett nedanför. Som om man i Photoshop skulle kopiera upp bilden, göra den mycket mer transparent än originalet, och därefter lägga de svagare lagren i en tät linje utifrån första bilden.

Det är förstås både irriterande och obehagligt, eftersom glasögon inte kan korrigera felet. Men jag antar att hjärnan på något sätt hittar vägar runt det hela. Sedan misstänker jag att jag har något som heter Sharp Edges Eyes Syndrome/Visual Looming Syndrome, och efter lite efterforskningar kan det mycket väl hänga ihop med keratokonus. Det är ett knäppt fenomen jag inte orkar gå in på här, men att hitta andra, var än i världen de befinner sig, har hjälpt oerhört mycket.

Hälsningar

Paul